Som ni kanske förstått på mina senaste inlägg, så känner jag för att ge upp. Hela skiten, livet, allt.

Ända stunderna jag faktiskt känner mig glad och normal nu för tiden är när jag chattar med Sally.

Hon är min allra bästa vän, och den ända jag kan prata om saker med. Hon är den ända som faktiskt

förstår mig. Inte för att min familj och mina ''vänner'' är idioter eller så, nej.. Jag bara, liksom.

Jag är en jävligt bra skådis, om man säger så. Jag framstår som glad, tuff och självsäker,

men egentligen så är jag så otroligt jävla svag. Eller, jag är väl ganska självsäker egentligen.

Jag bryr mig inte alls om vad andra tycker om mig, jag har på mig vilka kläder jag vill, 

jag har rosa hår for god sake. Men när det gäller min vikt, min kropp och mitt otroligt feta ansikte..

Då bryr jag mig. Jag har sånn ångest.. Och jag vet ju egentligen att jag inte är överviktig,

och egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll. Jag hatar att folk är så dömmande,

och våra sjuka ideal i dagens samhälle. Det spelar ingen roll hur man ser ut tycker jag egentligen.

Alla är lika vackra, oavsett klädstil, hårfärg, hudfärg, sjukdomar, vikt osv osv.

Och det är det jag brukar säga till folk också. Känner mig lite som en hycklare,

för, jag tycker verkligen allt det där, men bara inte gällande mig själv. Och det spelar heller inte någon roll

hur mycket jag svälter mig själv, hur många gånger om dagen jag sticker fingrarna i halsen, så går

jag fan bara upp. Tror jag väger runt 62-63 kg just nu.. Hur kunde jag låta mig själv?

Fan. Jag har alltid varit sjukt överviktig, brukade väga 70 kg när jag var 9!. Sedan gick jag när så otroligt mycket,

och vägde 54. HUR kunde jag låte mig själv gå från 54 till 62-63!

Därför känner jag att jag inte förtjänar mat. Det är därför jag får ångest varje gång jag äter.

Något jag verkligen har ångest för är att jag ska till stockholm snart, och gå på konsert och handla kläder.

Jag vill liksom inte handla för ens jag är smal..

Det känns lite som om en parasit håller på att ta över min hjärna. Knuffar ut mig, den jag är och det jag står för,

och jag försöker kämpa emot men det är lönlöst. Att bara få blunda och aldrig öppna ögonen igen skulle vara härligt. Men aldrig livet att jag tänker vara så självisk och lämna mina vänner, min familj, mina djur, och Sally i sticket. Det här är min röra, och dem ska inte få lida för den.

 

NothingTooPrivate

22 mars 2013 04:30

Låter precis som mig.
Jag kan bli din allra... andra bästa vän om du vill :) Jag är bra att prata med och jag sviker inte när det räknas som många vänner gör.

Mvh http://nothingtooprivate.bloggplatsen.se/

misstroubled

25 mars 2013 00:58

Det skulle jag uppskatta.. Känns bra att få veta att man inte är ensam nån gång ibland. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag pallar inte. Jag pallar inte. Jag pallar inte. Har mått så otroligt dåligt på senaste tiden. Har aldrig velat avsluta mitt liv men de senaste cirka 4-5 månaderna har varit helvete och jag har haft skrämmande tankar. Senast veckorna har varit gans...

You ask me if i'm fine Im okay, i promise, i say. But really i am lost I can't find my way Tears and blood Running down my skin Why can't i for once be happy Why can't i for once just win Im not okay, i promise, i say. ...

  Baby i wont let you go, I cant live my life without you, and maybe i am crazy, i dont know, lets just fall asleep together, so i can be with you forever ...

En av mina kompisar går igenom ett jobbigt stadie just nu. Long story short så vet hon inte om att jag vet det, men det gör jag. Jag vill så gärna hjälpa henne, vill vara där trotts att hon aldrig varit det för mig, trotts att hon alltid tittat åt de...

Jag skiter fan i hälsa, enda sättet jag kan bli lycklig är att gå ner i vikt och det måste ske nu nu nu. ''Bränn mer kalorier en du tar in'' sitter inpräntat i min skalle. ...