Var inne på nån form av ungdomspsykolog-chattrum igår natt. Eller, tekniskt sett imorse då. Snackade med Sally i några timmar, sedan så gick jag och la mig, hade en mardröm och vaknade runt 4 typ. Kände att jag bara verkligen måste få ett slut på skiten och få sova klokt. Ärligt talat tror jag inte riktigt på det där med att en främling kan hjälpa en, men jag hade ingen annan att snacka med. Förutom Sally då, men hon har fått lyssna och hjälpa mig väldigt mycket på senaste tiden och jag känner bara att hon också har saker att prata om, och sina egna problem och behöver inte få mina dumpade på sig. Så jag hittade nått chattrum typ, kommer inte ihåg vilken men det var nån ungdomsmotagning någonsans som hade skiten, och jag fick då snacka med nån random ungdomspsykolog typ.

Så jag berättade om några av mina mardrömmar, hur det ALLTID är att någon/några jag bryr mig om dör/kommer till skada, och jag tvingas se på men kan inte göra något, och att jag sedan vaknar innan jag själv dör. Hen sa då att det delvis är relaterat till stress, och så frågade hen om jag hade något att vara stressad över. Och jag känner mig ganska stressad ofta, så det lät ganska logiskt. Och så sa hen att då blir det bara värre när jag heller inte får sova ut klokt ganska ofta. Att jag måste hitta tid under dagen där jag bara kan ta det lugnt, släppa taget om alla mina bekymmer och bara, slappna av. Lättare sagt en gjort dock. Hen sa att jag borde hitta något som jag kan göra under dagen, där jag inte behöver tänka allt för mycket. Tror jag ska börja springa faktiskt. Jag har sjukt dålig kondition, och jag vet att min kropp skulle må bättre av det, jag skulle känna mig friskare och då har jag något att sysselsätta mig med, där jag är helt ensam, med musik i öronen såklart, så jag inte behöver tänka på mer en Andy Biersacks sexig röst. Men det var inte bara stress heller. Hen sa att jag ganska uppenbarligen är rädd för att dem jag bryr mig om ska råka illa ut, och att jag inte ska kunna hindra det. Hen frågade sedan om jag hade kontrollbehov, vilket jag har, och det är ju ganska uppenbart varför. Det jag måste göra är att helt enkelt acceptera att jag inte kan kontrollera allt. Sorgliga och hemska saker händer ibland, men att jagi nte kan leva mitt liv i rädsla av att bli lämnad ensam. Återigen, lättare sagt en gjort. Hen föreslog att jag skulle börja med små saker, som att i skolan, inte alltid ta på mig rollen som ''gruppledare'' när vi har grupparbete. (Trotts att jag alltid hamnar med inkompetenta personer som inte ens klarar av att googla någonting själv..) 

Och när jag bråkar med en familjemedlem t.ex, att bara låta vem det nu är vinna, och ja, sånna saker. Och så ska jag även bara försöka att inte tänka på det. När jag gör det så ska jag försöka förhindra det genom att ja, tex gå ut och springa, lyssna på musik eller något sånt.

Känns faktiskt som om det kan funka, och om det gör det, kommer det göra mig till en mycket lyckligare person.

Hej där, vaknade för ett tag sedan och spydde.Och inte för att jag är sjuk. Hade världens äckligaste, Stressande dröm jag någonsin haft tror jag. Och nu vågar jag inte somna om igen.. Vet inte helt hur jag ska beskriva den. Allt var så konstigt. Jag satt fast i en stor "glaslåda" kan man säga. Och glaset var jävligt starkt, så jag kunde inte slå sönder det hur mycket jag en försökte. Efter ett tag, så blev jag så utmattad sv att försöka, så jag gav bara upp, och satte mig ner.Då började "lådan" att åka framåt, genom en lång vit korridor. Den åkte in i olika små rum. I det första rummet, så var mina djur, och min bror fastspända på ett stort rullband. Och rullbandet åkte sakta mot en sån där rund såg typ.Djuren jamade och skällde gör fullt, och min bror skrek och grät. Jag fick totalpanik, och försökte desperat slå sönder glaset och rädda dem.Men det gick inte, så jag såg på hur dem sAkta sågades itu, med benen först. Rullbandet blev täckt av blod, och innan jag knappt hunnit blinka åkte jag in i ett annat rum, där mina föräldrar satt med varsin pistol tryckta mot sina huvuden. Dem förklarade att dem skulle göra ett test. Dem skulle se om jag älskade dem nog för att kunna rädda deras liv och ta mitt ut ur glaslådan. Om jag inte hann ut inom loppet av 5 minuter skulle dem ta livet av sig. Så jag slog och sparkade som en galning på glaset, samtidigt som jag vädjade om att dom inte skulle göra det. Det blev inte ens en spricka, och efter 5 minuter började dem gråta. Gråta över att jag inte älskade dem. Jag grät och skrek att det gjorde jag visst, men dem lyssnade inte, utan sköt sig själva exakt samtidigt. Jag bröt ihop totalt. Bad till Gud att det bara skulle vara en mardröm, även fast Jag inte är det minsta troende. I tio minuter tvingades jag stirra på mina döda föräldrar, och sedan började lådan röra på sig, och in i ett nytt rum. Denna gången var det Sally i rummet. Hon var fastbunden på en stol, och bredvid henne stod det en mas med vit kostym och blå slips. Han höll i en skalpell, och en motorsåg låg bredvid honom. Sally skrek och bad mig hjälpa henne, och självklart fick jag då återigen totalpanik, och gjorde allt jag kunde för att förstöra glaset. Mannen skrattade åt mig, och började sakta skära i hennes ansikte med skalpellen. Och det var så jävla verkligt... HanSkar en smiley på hennes kind, och hon skrek och vred sig av smärta.Han tog upp motorsågen, satte på den och började sakta och plågsamt såga henne i benet. Jag skrek och grät, oh sparkade och slog för fullt på glaset. Mina händer blev blodiga, men glaset var oförstörbart. Han sågade av henne det vänstra benet, och hon svimmade av. Han sågade då V henne huvudet, skrattade och försvann upp i rök. Efter 10 minuter åkte jag in i ett annat rum, där alla stod och tittade på mig. Mina föräldrar, mina djur, min bror, Sally. Glaset gick då äntligen sönder, och jag sprang gråtandes mot dem, lycklig över att få se dem. När jag kom fram till dem, attackerade dem mig. Slogs, sparkade, Sally högg mig ständigt med en skalpell. Dem skrek åt mig, vrålade om hur värdelös jag är, att jag är en hemsk människa för att jag inte älskade dem nog. Tillslut slutade dem, och jag försökte resA mig upp men kunde knappt andas. Då kände jag lågor runt omkring mig, jag brann, och kände hur jag sakta blev nerdragen under marken. Sen vaknade jag, gråtandes, svettig och illamående. Sedan spydde jag på mattan. Det här var den värsta drömmen jag haft, någonsin. Är rädd för att Somna om nu. Fan alltså. Trodde faktiskt att jag hade slutat drömma mardrömmar.. Jag orkar inte ha det såhär, jag måste ta reda på varför jag gör det. Så snälla, om du har minsta lilla aning om varför, säg det! Jag vill bar kunna få sova ut..

"Jag befann mig ingenstans. Allting var svart, så långt man kunde se.

Det var även alldeles tyst, jag kunde inte ens höra mina egna andetag. Jag stog stilla ett bra tag,

var rädd för att röra på mig. Då hörde jag ett skrik, och av någon anledning så visste jag att det var Sally.

Så jag sprang, mot ljudet. Jag försökte ropa på henne, men jag kunde inte.  Det var som om orden, dog. (Fint ordval. jag vet..)

Tillslut så såg jag henne. Hon stod alldeles stilla i vad som liknade ett ''hav'' av dimma.

Dimman omringade henne, suddade ut henne. Hon blåste sakta bort, kan man säga. Det är svårt att förklara.

Hon skrek till mig, bad mig att hjälpa henne. Och det ville jag, jag ville räcka ut handen och rycka bort henne från dimman, men jag kunde inte, precis som när jag skulle ropa efter henne innan. Jag var alldeles förstelnad, kunde inte röra på mig, inte ens blinka. Jag såg på när hon ''blåste bort''. Jag hade totalpanik, skrek och grät inombords, medans jag på utsidan bara stod där medans hon grät och bönade att jag skulle hjälpa henne.

Men tillslut blev det tyst. Hon var borta, och jag hade varit helt oförmögen att kunna stoppa det.

Jag kunde fortfarande inte röra mig, och dimman hon hade fastnat i rörde sig mot mig, omringade mig.

Jag kände hur jag sakta försvann. Jag blåste bort, jag fanns inte mer. Sedan vaknade jag."

Texten är kopierad från ett annat inlägg. Det här är andra gången jag drömmer samma dröm, och på exakt samma sätt som den första. Jag förstår inte.

Hejsan. Har varit vaken sedan 2 inatt. Drömde en mardröm. Första den här veckan. Den var aningen annorlunda en de övriga har varit också.

Jag befann mig ingenstans. Allting var svart, så långt man kunde se.

Det var även alldeles tyst, jag kunde inte ens höra mina egna andetag. Jag stog stilla ett bra tag,

var rädd för att röra på mig. Då hörde jag ett skrik, och av någon anledning så visste jag att det var Sally.

Så jag sprang, mot ljudet. Jag försökte ropa på henne, men jag kunde inte.  Det var som om orden, dog. (Fint ordval. jag vet..)

Tillslut så såg jag henne. Hon stod alldeles stilla i vad som liknade ett ''hav'' av dimma.

Dimman omringade henne, suddade ut henne. Hon blåste sakta bort, kan man säga. Det är svårt att förklara.

Hon skrek till mig, bad mig att hjälpa henne. Och det ville jag, jag ville räcka ut handen och rycka bort henne från dimman, men jag kunde inte, precis som när jag skulle ropa efter henne innan. Jag var alldeles förstelnad, kunde inte röra på mig, inte ens blinka. Jag såg på när hon ''blåste bort''. Jag hade totalpanik, skrek och grät inombords, medans jag på utsidan bara stod där medans hon grät och bönade att jag skulle hjälpa henne.

Men tillslut blev det tyst. Hon var borta, och jag hade varit helt oförmögen att kunna stoppa det.

Jag kunde fortfarande inte röra mig, och dimman hon hade fastnat i rörde sig mot mig, omringade mig.

Jag kände hur jag sakta försvann. Jag blåste bort, jag fanns inte mer. Sedan vaknade jag.

Inte svettig, panikslagen eller spyfärdig som jag oftast är när jag vaknar, utan, jag vet inte. Det är svårt att förklara. Jag skulle säga rädd, men det är inte rätt ord.

I alla fall, själva grejen är att, mina drömmar har liksom ett mönster. Någon eller flera personer jag bryr mig om

dör på ett hemskt, oftast på ett väldigt blodigt sätt, och jag tvingas alltid att se på, oförmögen att göra något.

Sedan, så vaknar jag precis innan jag själv ska dö.

Men det var annorlunda den här gången. Sally dog inte precis, hon försvann bara. Hon försvann från jordens yta, men hon dog inte. Och det faktum att jag också försvann. Jag borde ha vaknat innan jag själv försvann.

Jag vet inte, jag har alltid trott att det jag drömmer har att göra med döden, det faktum att den finns där,

och jag kan inte stoppa den från att inträffa mina nära och kära.

Men nu tror jag mer att det på något vis handlar om att jag är rädd för att förlora dem jag bryr mig om.

Att jag är rädd för att dem ska lämna mig. Det har väl på sätt och vis att göra med döden det också,

men inte på samma sätt.