So yea, kommer börja blogga här igen i guess.

Nu i efterhand, när jag läser mitt senaste inlägg så låter det som om jag tagit livet av mig o;

Men nej, jag lever fortfarande osv.

So how am i doin?

Skit.

Skit.Skit.Skit

Sommarlovet 2013, alltså förra året, lovade jag mig själv att det skulle bli annorlunda. Att jag skulle bli annorlunda. Att jag skulle börja äta hälsosamt, motionera mer, umgås mer med mina vänner, och bara, vara lycklig, i guess.

Yeah, jag lyckades faktiskt med allt det här. I typ en vecka. Tills min kompis sa till mig, ''Fan vad tuff du är som klarar av att gå runt i bikini bland alla som är i sån bra form'' Jag vet att det är fucking sjukt att något sånt knäckte mig totalt,  men det gjorde det i alla fall. Jag bara kände att, ''Det är inte värt att vara hälsosam om jag ändå bara är fet och ful''. Jag bara kände att, uh. Jag behövde resultat på en gång, jag ville inte ha tålamod som det krävs om man gör det den rätta vägen.

Men självklart så funkade det inte att börja svälta sig själv igen, självklart så gick jag upp i vikt. Igen.

Och nu, efter jullovet och allt, well, i feel awfull. Inte bara på grund av min vikt, jag känner mig så otroligt... ensam.

Jag trodde att jag hade vänner som skulle vara där för dem när jag behövde dem, såsom jag varit där för dem. Men jag hade fel. Vart var dem när jag stressade ihjäl mig över skolan? Vart var dem när jag så många gånger satt på skoltoaletten och grät? Vart var dem när jag inte åt något alls på en hel dag? Vart är dem nu? När jag inte vet vem jag är längre, när jag har ångest varje dag, värt fucking är dem när jag behöver dem?

Dom låtsas som om dom inte vet något, och fortsätter prata om sina jävla onlinekillar och skit.

Min familj skulle jag inte kunna gå till för en miljon.

De respekterar inte mig. Speciellt inte min morsa. Hon respekterar mig inte, hon tar mig inte på allvar, hon lyssnar inte.

Därför så får jag lust att skrika henne i ansiktet, samtidigt som jag bara vill krypa upp i hennes famn och gråta.

Jag får ångest över hur fort tiden går. När jag var typ, 8, så drömde jag om att bli tonåring. Nu är jag 14, och allt jag vill är att tiden ska sakta ner. Allt går så fort. Snart måste jag fundera på vilken gymnasielinje jag vill gå, vad jag vill göra, och jag är bara, inte redo helt enkelt. Ibland önskar jag att jag var typ, 7 år igen. Bara för en dag, men ibland så är allt jag vill att starta mitt liv, flytta hemifrån, bort från den här skitön jag bor på.