Jag är trött på att leva såhär. Äta - få ångest - spy - ångest. Igår var det värre en vad det varit på ett tag, honestly så trodde jag lite att jag kommit över allt det där lite grann.

Jag tänker för mig själv, ''ät, lev ett normalt liv, du är vacker'', och så gör jag det, äter normalt osv. Men kort efter det så kommer ångesten smygandes, och jag tänker, ''hur dum får man bli, jag är fet, äcklig, ingen tycker om mig och alla ser ner på mig, jag är värdelös, ta kontroll över din vikt, jag åt men jag kan göra det ogjort'', och så spyr jag upp det.

Igår så åt jag lite chips, gick kort efter för att spy upp det. Satte på duschen så att det inte skulle låta ut, men det gjorde det i alla fall och min morsa hörde. Hon frågade såklart efteråt varför jag spydde medans vattnet även var på. Jag sa att jag mådde illa och ville skölja av mig, men tror inte hon köpte det helt så är på jävligt hal is just nu, får inte ge henne en ända anledning till att bli misstänksamt vilket är svårt. Åt nyss mat, en normalportion så att hon inte skulle tycka att jag åt för lite och jag får ångest som fan just nu. Jag inbillar mig typ flera kilon tyngre i spegeln och jag vill ha ut det, men jag kan inte för det finns en risk att hon hör.

Jag bestämde mig i alla fall idag för att jag verkligen ska försöka att förändras i alla fall. Försöka att vara, typ, lycklig, i guess. Verkligen försöka äta bättre, tänka mer positivt osv. Lättare sagt en gjort, och visst kämpar jag ständigt men, yeah, maybe if i'll fake it i'll make it.

uh. Åt just en halv burk ben&jerrys, spydde sedan upp en halv burk ben&jerrys. And honestly, i feel great.

Trying not to be seen

So no one will know, no one will care.

But at the same time, i just want someone to be there.

På bussen idag, på väg hem från skolan, så satt jag med två klasskompisar och snackade.

Jag berättade för dem att jag gick ner typ 15 kg (kommer inte ihåg exakt hur mycket) under jullovet 2011 (eller 2012, kommer inte ihåg)

Ångrade mig direkt när jag sa det dock. Ville bara känna att nån brydde sig om mig i guess, även om det bara var för stunden, och även om det inte var äkta.

Dom började iaf fråga mig saker, typ, hur, varför osv. And i just, uh, fuck what have i done. Det känns inte bra att dem vet något så ingående om mig, jag vill helst hålla mitt avstånd från folk, vill inte att dem ska veta saker om mig, eftersom folk ändå bara hugger en i ryggen tillslut. Fast samtidigt önskar en del av mig att någon ska se mig, hjälpa mig. Bry sig om mig.

Men det kommer inte hända, ingen kommer någonsin bry sig om mig på allvar, för jag kan inte släppa in någon så djupt i mitt liv. Jag har gjort det förut och alla bara sviker tillslut.

Fuck it. Kämpar så jävla hårt men allt blir bara värre. Jag vill inte må såhär, vill inte ha det såhär, så varför just jag? Mitt eget fel antar jag. Eller inte, jag vet inte. Låter helt schizofren just nu, jag vet, men.. uh.

Vet bara inte vad jag ska göra.

Så otroligt trött på allt, trött på vänner som säger att jag är fin men pratar om mig när ingen ser, trött på vänner som dömmer mig för varenda misstag jag gör. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag måste få göra misstag här i livet, im only human for godness sake.

I just, uh. Jag testade att röka för ett litet tag sedan, and i wont do it again men jag har inte direkt dåligt samvete över att ha testat något. Well en av mina ''vänner'' som jag berättade det här för hotar att sluta snacka med mig lr whatever, medans hon själv ser sig själv som så jävla perfekt och felfri. God forbid someone makes a misstake in life!

Är trött på folk som säger att dem är där för mig men när dem VET att något är fel, att jag inte mår bra låtsas dem som om dom inte sätt något och ignorerar skiten. Well fuck off, behöver fan inte er om ni ändå ska hugga mig i ryggen och dömma mig för allt jag gör. Dra åt helvete, och gå och var så jävla perfekta och fläckfria utan mig om jag nu är en sådan börda era jävla idioter.

Tänker stänga in mig på mitt rum, lyssna på bvb och svälta mig själv ikväll. Försöka ignorera knivens lockande rop. Ni anar inte hur hårt jag försöker, jag borde inte skada mig själv men det känns fantastiskt. När blodet rinner iväg följer alla problem med, i alla fall för en liten stund.