Jag pallar inte. Jag pallar inte. Jag pallar inte. Har mått så otroligt dåligt på senaste tiden. Har aldrig velat avsluta mitt liv men de senaste cirka 4-5 månaderna har varit helvete och jag har haft skrämmande tankar. Senast veckorna har varit ganska bra dock, varit med kompisar, gått ner i vikt, försökt vara lite mer hälsosam, har inte spytt på länge och har varit hyfsat glad. Men nu, alldeles nyss fick jag typ en panikattack. Fick ont i magen och började tänka på saker. Min vikt, att jag ska börja åttan, osv osv.

Precis innan påsklovet ungefär, så kallade skolsköterskan in mig. Hon frågade om jag skärde mig själv, (vilket ja, det har jag gjort). Jag sa nej, hon frågade om hon fick se mitt ben, jag sa nej, hon sa att hon trodde mig, men sen ringer kärringhelvetet till mina föräldrar utan förvarning precis innan påsklovet och snackar med dom. Min morsa var asförbannad och skrek så jävla mycket, hon tjatade om hur jävla fucking jobbigt det  var för henne och hur hon inte orkar med det här och bla fucking bla. Hur i helvete tror hon jag känner. Vilket som så insisterade jag på att jag ramlat, de tror inte på det men gav mig inte, så de är väl typ halvt övertygade nu. De har slutat fråga om det i alla fall vilket är skönt. Men mår fortfarande dåligt av tanken på att de har sätt de. Mår dåligt över att börja åttan. Jag gillar min skola, lärarna och mina klasskompisar e väl helt ok, liksom. Men det känns som om skolsköterskan och vissa lärare typ ständigt har koll på mig. Är ständigt rädd för att bli inkallad hos skolsköterskan, kuratorn eller att nån lärare ska prata med mig. Vet att de gör de för att de bryr sig om sina elever, men de gör allt jobbigare för mig ocfh jag vill bara att alla ska lämna mig ifred. Vill gå till skolan, gå på lektion, längta till rast, sitta och snacka med mina kompisar, som alla andra och slippa allt jävla skit med kurator, skolsköterska och lärare hela jävla tiden för jag pallar inte. Jag pallar verkligen inte och jag hatar att de fått mig behöva må dåligt över ytterligare en grej. Ska i alla fall försöka sluta tänka på det nu, har ju trotts allt sommarlov.  Allt är bara så jobbigt just nu. Det har gått två år, och jag mår bara sämre och sämre i längden. Jag börjar verkligen tvivla på att allt någonsin kommer bli bra.

Bli smal är första steget. Hatar mig själv, vill knappt visa mig bland folk.

Gått ner 3 kilo på typ 3 dagar dock, vilket jag mår bra över.