Jag pallar inte. Jag pallar inte. Jag pallar inte. Har mått så otroligt dåligt på senaste tiden. Har aldrig velat avsluta mitt liv men de senaste cirka 4-5 månaderna har varit helvete och jag har haft skrämmande tankar. Senast veckorna har varit ganska bra dock, varit med kompisar, gått ner i vikt, försökt vara lite mer hälsosam, har inte spytt på länge och har varit hyfsat glad. Men nu, alldeles nyss fick jag typ en panikattack. Fick ont i magen och började tänka på saker. Min vikt, att jag ska börja åttan, osv osv.

Precis innan påsklovet ungefär, så kallade skolsköterskan in mig. Hon frågade om jag skärde mig själv, (vilket ja, det har jag gjort). Jag sa nej, hon frågade om hon fick se mitt ben, jag sa nej, hon sa att hon trodde mig, men sen ringer kärringhelvetet till mina föräldrar utan förvarning precis innan påsklovet och snackar med dom. Min morsa var asförbannad och skrek så jävla mycket, hon tjatade om hur jävla fucking jobbigt det  var för henne och hur hon inte orkar med det här och bla fucking bla. Hur i helvete tror hon jag känner. Vilket som så insisterade jag på att jag ramlat, de tror inte på det men gav mig inte, så de är väl typ halvt övertygade nu. De har slutat fråga om det i alla fall vilket är skönt. Men mår fortfarande dåligt av tanken på att de har sätt de. Mår dåligt över att börja åttan. Jag gillar min skola, lärarna och mina klasskompisar e väl helt ok, liksom. Men det känns som om skolsköterskan och vissa lärare typ ständigt har koll på mig. Är ständigt rädd för att bli inkallad hos skolsköterskan, kuratorn eller att nån lärare ska prata med mig. Vet att de gör de för att de bryr sig om sina elever, men de gör allt jobbigare för mig ocfh jag vill bara att alla ska lämna mig ifred. Vill gå till skolan, gå på lektion, längta till rast, sitta och snacka med mina kompisar, som alla andra och slippa allt jävla skit med kurator, skolsköterska och lärare hela jävla tiden för jag pallar inte. Jag pallar verkligen inte och jag hatar att de fått mig behöva må dåligt över ytterligare en grej. Ska i alla fall försöka sluta tänka på det nu, har ju trotts allt sommarlov.  Allt är bara så jobbigt just nu. Det har gått två år, och jag mår bara sämre och sämre i längden. Jag börjar verkligen tvivla på att allt någonsin kommer bli bra.

Bli smal är första steget. Hatar mig själv, vill knappt visa mig bland folk.

Gått ner 3 kilo på typ 3 dagar dock, vilket jag mår bra över.

En av mina kompisar går igenom ett jobbigt stadie just nu. Long story short så vet hon inte om att jag vet det, men det gör jag. Jag vill så gärna hjälpa henne, vill vara där trotts att hon aldrig varit det för mig, trotts att hon alltid tittat åt det andra hållet och låtsats som ingenting. Jag vill inte att hon ska gå igenom det, hon är min bästa vän.

Men jag vet inte om jag klarar det, om ni förstår vad jag menar. Jag har det själv jobbigt, som fan just nu. Jag vill inte att hon ska må såhär men jag klarar inte att gå igenom någon annans depression...

Jag vill ju själv må bättre och vara lycklig. Kanske är självisk, i dont know, vet bara inte vad jag ska göra..

På bussen idag, på väg hem från skolan, så satt jag med två klasskompisar och snackade.

Jag berättade för dem att jag gick ner typ 15 kg (kommer inte ihåg exakt hur mycket) under jullovet 2011 (eller 2012, kommer inte ihåg)

Ångrade mig direkt när jag sa det dock. Ville bara känna att nån brydde sig om mig i guess, även om det bara var för stunden, och även om det inte var äkta.

Dom började iaf fråga mig saker, typ, hur, varför osv. And i just, uh, fuck what have i done. Det känns inte bra att dem vet något så ingående om mig, jag vill helst hålla mitt avstånd från folk, vill inte att dem ska veta saker om mig, eftersom folk ändå bara hugger en i ryggen tillslut. Fast samtidigt önskar en del av mig att någon ska se mig, hjälpa mig. Bry sig om mig.

Men det kommer inte hända, ingen kommer någonsin bry sig om mig på allvar, för jag kan inte släppa in någon så djupt i mitt liv. Jag har gjort det förut och alla bara sviker tillslut.

Fuck it. Kämpar så jävla hårt men allt blir bara värre. Jag vill inte må såhär, vill inte ha det såhär, så varför just jag? Mitt eget fel antar jag. Eller inte, jag vet inte. Låter helt schizofren just nu, jag vet, men.. uh.

Vet bara inte vad jag ska göra.

Så otroligt trött på allt, trött på vänner som säger att jag är fin men pratar om mig när ingen ser, trött på vänner som dömmer mig för varenda misstag jag gör. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag måste få göra misstag här i livet, im only human for godness sake.

I just, uh. Jag testade att röka för ett litet tag sedan, and i wont do it again men jag har inte direkt dåligt samvete över att ha testat något. Well en av mina ''vänner'' som jag berättade det här för hotar att sluta snacka med mig lr whatever, medans hon själv ser sig själv som så jävla perfekt och felfri. God forbid someone makes a misstake in life!

Är trött på folk som säger att dem är där för mig men när dem VET att något är fel, att jag inte mår bra låtsas dem som om dom inte sätt något och ignorerar skiten. Well fuck off, behöver fan inte er om ni ändå ska hugga mig i ryggen och dömma mig för allt jag gör. Dra åt helvete, och gå och var så jävla perfekta och fläckfria utan mig om jag nu är en sådan börda era jävla idioter.

Tänker stänga in mig på mitt rum, lyssna på bvb och svälta mig själv ikväll. Försöka ignorera knivens lockande rop. Ni anar inte hur hårt jag försöker, jag borde inte skada mig själv men det känns fantastiskt. När blodet rinner iväg följer alla problem med, i alla fall för en liten stund.

So yea, kommer börja blogga här igen i guess.

Nu i efterhand, när jag läser mitt senaste inlägg så låter det som om jag tagit livet av mig o;

Men nej, jag lever fortfarande osv.

So how am i doin?

Skit.

Skit.Skit.Skit

Sommarlovet 2013, alltså förra året, lovade jag mig själv att det skulle bli annorlunda. Att jag skulle bli annorlunda. Att jag skulle börja äta hälsosamt, motionera mer, umgås mer med mina vänner, och bara, vara lycklig, i guess.

Yeah, jag lyckades faktiskt med allt det här. I typ en vecka. Tills min kompis sa till mig, ''Fan vad tuff du är som klarar av att gå runt i bikini bland alla som är i sån bra form'' Jag vet att det är fucking sjukt att något sånt knäckte mig totalt,  men det gjorde det i alla fall. Jag bara kände att, ''Det är inte värt att vara hälsosam om jag ändå bara är fet och ful''. Jag bara kände att, uh. Jag behövde resultat på en gång, jag ville inte ha tålamod som det krävs om man gör det den rätta vägen.

Men självklart så funkade det inte att börja svälta sig själv igen, självklart så gick jag upp i vikt. Igen.

Och nu, efter jullovet och allt, well, i feel awfull. Inte bara på grund av min vikt, jag känner mig så otroligt... ensam.

Jag trodde att jag hade vänner som skulle vara där för dem när jag behövde dem, såsom jag varit där för dem. Men jag hade fel. Vart var dem när jag stressade ihjäl mig över skolan? Vart var dem när jag så många gånger satt på skoltoaletten och grät? Vart var dem när jag inte åt något alls på en hel dag? Vart är dem nu? När jag inte vet vem jag är längre, när jag har ångest varje dag, värt fucking är dem när jag behöver dem?

Dom låtsas som om dom inte vet något, och fortsätter prata om sina jävla onlinekillar och skit.

Min familj skulle jag inte kunna gå till för en miljon.

De respekterar inte mig. Speciellt inte min morsa. Hon respekterar mig inte, hon tar mig inte på allvar, hon lyssnar inte.

Därför så får jag lust att skrika henne i ansiktet, samtidigt som jag bara vill krypa upp i hennes famn och gråta.

Jag får ångest över hur fort tiden går. När jag var typ, 8, så drömde jag om att bli tonåring. Nu är jag 14, och allt jag vill är att tiden ska sakta ner. Allt går så fort. Snart måste jag fundera på vilken gymnasielinje jag vill gå, vad jag vill göra, och jag är bara, inte redo helt enkelt. Ibland önskar jag att jag var typ, 7 år igen. Bara för en dag, men ibland så är allt jag vill att starta mitt liv, flytta hemifrån, bort från den här skitön jag bor på.

My mind, is slowly fading.
Surrounded by darkness, surrounded by pain.
Imagining myself slipping away
In this life, i have nothing to gain.
Imagining myself turning into nothing,
to just, go away.

Min bästa vän, skrattade i helgen åt mig för att mina lår dallrar om jag klappar till dem. 

Senare samma kväll påpekade hon att jag behövde foundation till min knottriga hud.

Hon menade ingenting illa, och om hon hade gjort så för typ, ett år sedan så hade jag sagt åt henne att dra åt helvete ch sedan inte brytt mig. Men nu tog jag verkligen åt mig. Jag känner mig så otroligt ful, fet, och rent ut sagt äcklig, och jag bara... jag vet inte.

Har väl exakt samma problem som i stort sätt typ, alla tonårstjejer här i världen, men bara för att jag känner som en ''typisk tonåring'' betyder det inte att det inte är jobbigt, att det inte gör ont.

Skolan kan ta sig i röven också. Det är så mycket som ska göras, ch jag hänger inte med, och jag får ingen fritid på grund av alla satans läxor, prov och pluggande.

DÖ.

Jag har gått upp minst 3 kg under sommarlovet. Vi har flyttat och hållt på, så jag har inte vägt mig på aslänge.

Vågar inte göra det heller. Men jag vet att jag har det, för mina byxor som jag äntligen kunde ha igen har blivit för små. Igen. Hur mycket jag en försöker så blir jag bara fetare och äckligare.

Min mage sväller alltid upp när jag äter också.. Kan seriöst se gravid ut, och sen morgonen därpå så är allt bra igen. 

Jag har ingen aning om vad det beror på, och det gör ont och är obehagligt när magen är helt spänd och uppblåst.

Vilket ofc får mig att inte vilja äta något, speciellt inte om jag ska göra något den dagen, för då måste jag och dra in magen mer en vad jag gör i normala fall vilket också är jobbigt och gör ont.

Känns inte som om jag kommer någon vart med det här inlägget.. Bara klagomål. Anyway, om någon har något tips eller vetskap om varför min mage krånglar och sväller upp sig varje gång jag äter så får man gärna dela med sig.