Jag pallar inte. Jag pallar inte. Jag pallar inte. Har mått så otroligt dåligt på senaste tiden. Har aldrig velat avsluta mitt liv men de senaste cirka 4-5 månaderna har varit helvete och jag har haft skrämmande tankar. Senast veckorna har varit ganska bra dock, varit med kompisar, gått ner i vikt, försökt vara lite mer hälsosam, har inte spytt på länge och har varit hyfsat glad. Men nu, alldeles nyss fick jag typ en panikattack. Fick ont i magen och började tänka på saker. Min vikt, att jag ska börja åttan, osv osv.

Precis innan påsklovet ungefär, så kallade skolsköterskan in mig. Hon frågade om jag skärde mig själv, (vilket ja, det har jag gjort). Jag sa nej, hon frågade om hon fick se mitt ben, jag sa nej, hon sa att hon trodde mig, men sen ringer kärringhelvetet till mina föräldrar utan förvarning precis innan påsklovet och snackar med dom. Min morsa var asförbannad och skrek så jävla mycket, hon tjatade om hur jävla fucking jobbigt det  var för henne och hur hon inte orkar med det här och bla fucking bla. Hur i helvete tror hon jag känner. Vilket som så insisterade jag på att jag ramlat, de tror inte på det men gav mig inte, så de är väl typ halvt övertygade nu. De har slutat fråga om det i alla fall vilket är skönt. Men mår fortfarande dåligt av tanken på att de har sätt de. Mår dåligt över att börja åttan. Jag gillar min skola, lärarna och mina klasskompisar e väl helt ok, liksom. Men det känns som om skolsköterskan och vissa lärare typ ständigt har koll på mig. Är ständigt rädd för att bli inkallad hos skolsköterskan, kuratorn eller att nån lärare ska prata med mig. Vet att de gör de för att de bryr sig om sina elever, men de gör allt jobbigare för mig ocfh jag vill bara att alla ska lämna mig ifred. Vill gå till skolan, gå på lektion, längta till rast, sitta och snacka med mina kompisar, som alla andra och slippa allt jävla skit med kurator, skolsköterska och lärare hela jävla tiden för jag pallar inte. Jag pallar verkligen inte och jag hatar att de fått mig behöva må dåligt över ytterligare en grej. Ska i alla fall försöka sluta tänka på det nu, har ju trotts allt sommarlov.  Allt är bara så jobbigt just nu. Det har gått två år, och jag mår bara sämre och sämre i längden. Jag börjar verkligen tvivla på att allt någonsin kommer bli bra.

Bli smal är första steget. Hatar mig själv, vill knappt visa mig bland folk.

Gått ner 3 kilo på typ 3 dagar dock, vilket jag mår bra över.

Jag skiter fan i hälsa, enda sättet jag kan bli lycklig är att gå ner i vikt och det måste ske nu nu nu. ''Bränn mer kalorier en du tar in'' sitter inpräntat i min skalle.

Jag är trött på att leva såhär. Äta - få ångest - spy - ångest. Igår var det värre en vad det varit på ett tag, honestly så trodde jag lite att jag kommit över allt det där lite grann.

Jag tänker för mig själv, ''ät, lev ett normalt liv, du är vacker'', och så gör jag det, äter normalt osv. Men kort efter det så kommer ångesten smygandes, och jag tänker, ''hur dum får man bli, jag är fet, äcklig, ingen tycker om mig och alla ser ner på mig, jag är värdelös, ta kontroll över din vikt, jag åt men jag kan göra det ogjort'', och så spyr jag upp det.

Igår så åt jag lite chips, gick kort efter för att spy upp det. Satte på duschen så att det inte skulle låta ut, men det gjorde det i alla fall och min morsa hörde. Hon frågade såklart efteråt varför jag spydde medans vattnet även var på. Jag sa att jag mådde illa och ville skölja av mig, men tror inte hon köpte det helt så är på jävligt hal is just nu, får inte ge henne en ända anledning till att bli misstänksamt vilket är svårt. Åt nyss mat, en normalportion så att hon inte skulle tycka att jag åt för lite och jag får ångest som fan just nu. Jag inbillar mig typ flera kilon tyngre i spegeln och jag vill ha ut det, men jag kan inte för det finns en risk att hon hör.

Jag bestämde mig i alla fall idag för att jag verkligen ska försöka att förändras i alla fall. Försöka att vara, typ, lycklig, i guess. Verkligen försöka äta bättre, tänka mer positivt osv. Lättare sagt en gjort, och visst kämpar jag ständigt men, yeah, maybe if i'll fake it i'll make it.

uh. Åt just en halv burk ben&jerrys, spydde sedan upp en halv burk ben&jerrys. And honestly, i feel great.

Tänker börja svälta mig själv igen. Jag vet att det inte är hälsosamt på något vis och att min kropp kan gå in i svältläge igen. Well jag bryr mig inte längre. Jag anstränger mig så hårt för att gå ner i vikt, men jag går bara upp..

Är tillbaka på min startvikt. Visserligen var det så mkt jag vägde år 2011, och jag vet att jag har blivit jäkligt lång sedan dess men ändå. Att se det numret på vågen IGEN. Ni tycker förmodligen att jag bara är dramatisk, men jag klarar inte det.

Jag har tittat tillbaka på gamla bilder och videos osv, och jag inser nu att jag faktiskt var väldigt smal förra året, att jag faktiskt hade gått ner mycket. Synd att jag inte insåg det då, att jag inte försökte sakta men säkert äta hälsosammare, äta normalt. Synd att jag var tvungen att fortsätta fucka upp det till jag inte klarade mer, åt onyttigt och svälte mig själv i jämna mellanrum. Gick upp i vikt, och well, here i am.

Ska göra det annorlunda nu. Somsagt, så är det inte hälsosamt men dt skiter jag i. Jag kan liksom inte äta mer nu. Inte utan dåligt samvete, eller ångest. Jag måste gå ner i vikt.

Jag har verkligen halkat tillbaka. Det känns som om när jag äntligen tagit mig upp ur det där stora hålet ramlade jag ner igen. Och jag är svag och trött från all ansträngning, och jag orkar inte en gång till.

Mindre poetisk beskrivning: Jag anstränger mig så hårt för att gå ner i vikt, men jag känner mig bara fetare och fetare för varje dag som går. Jag vet itne vad jag gör. Det är inte rättvist.

Jag har tvingat mig själv att sluta hetsäta för att sedan spy upp allt, gå dagar utan att knappt äta alls osv.

Jag äter en nyttig frukost, lunch, kvällsmat och dricker bara vatten, light läsk och proviva på morgonen (känslig mage). OCH jag motionerar varje kväll.

Men fortfarande. Jag har ju som sagt ingen våg nu, men jag vet ändå att jag gått upp i vikt. Mitt ansikte är stort och äckligt t.ex. 

Det fanns ett tag jag faktiskt gick ner i vikt, och var smal och faktiskt väldigt fin. Bara det att jag inser inte det för ens nu i efterhand. Då kunde jag oavsett vad inte sluta se mig själv som fet, och jag fortsatte fucka upp för mig själv så jag tillslut hamnade i svältläge som fick mig att gå upp pretty much på kort tid.

Om jag bara hade uppskattat mig själv då. OM jag bara att slutat fucka upp min kropp då! 

Är 100 % säker på att jag väger typ 70 kg. 70. 70. 70. 70. 70. 70.

Får ångest när jag tänker på skolan.. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker, men ändå, gör jag det. liksom.

Jag har varit överviktig sen jag var liten, och jag var vääldigt överviktig när jag var 10, och började i den skolan. Sedan gick jag ner i vikt (vilket jag inte riktigt somsagt insåg och uppskattade) och fick helt plötsligt mycket komplimanger om hur fin jag var. Och självklart kom sen pratet om hur fet jag var förut. Liksom, bara för att jag inte längre var överviktig var det ok att förolämpa det faktum att jag var det? Usch.

Nu när jag börjar skolan kommer folk titta på mig, prata om mig osv. Vilket bara resulterar i att jag går runt och drar in min mage så pass att jag knappt kan andas.

Jag behöver hjälp någonstans, av någon, men har ingenstans att vända mig. Min familj är utesluten, mina vänner är uteslutna, skolkuratorn/sköterskan är ett stort nej och, ja...

jag vet inte vad jag ska göra.

Alltså fan vad jag hatar min klass just nu. Okej, inte hatar, men ni vet vad jag menar..

För några dagar sen skulle man väga sig och mäta sig hos skolsystern and so on.

Jag vägde typ exakt 60 kg till mina 170 cm, vilket jg inte är nöjd med, men jag är normalviktig enligt skolsköterskan.

Well, då börjar ju såklart alla i klassen fråga varandra hur mkt man väger osv, och jag svarade inte

eftersom dem inte har med det att göra. Alla gick seriöst runt o bah: 30 kg, oj, jag väger 40.. e så jäävla fet!

Att höra sånt får mig att må så jävla dåligt. Visst, det kan ju inte dem veta, men ändå.

I alla fall, sedan på lunchen satt jag vid samma bord som några andra (pinnsmala och korta) i min klass.

Då satt dem ofc och pratade om vad dem vägde osv. Och sedan så frågade en av dem hur mycket jag vägde, vilket jag inte svarade på. Hen sa sedan på skämt: Vadå, vägeru 60 kg eller? och alla skrattade lite.

En annan sa då ungefär: Kan väl inte vara någon i klassen som väger så mycket..

Jag bara gick därifrån. Jag orkar inte med att ha det så längre. Jag känner mig så jävla ful och äcklig och jag vill inte känna så. Alla i min omgivning är smala och vackra, och så kommer jag som en stor jävla elefant känns det som.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker heller. Jag går bara upp.

Blir fetare och äckligare för varje sekund.

Väger nu 60 kg. Har inte gått ner så mycket, men det faktum att jag äntligen börjat gå ner och inte upp känns fantastiskt. Jag mår så himla mycket bättre också, min kropp känns liksom friskare. Jag har börjat äta nyttigare, och jag äter både frukost lunch och middag. Visserligen äter jag inte alls mycket, väldigt väldigt lite faktiskt, men ändå. Förut klarade jag inte av att äta något till frukost eller lunch, och kvällsmaten spydde jag alltid upp. Sen så hade jag perioder då jag åt som en gris, spydde upp det, åt mer, spydde upp det och höll på så tills jag knappt kunde stå upp längre. Nu har jag behållt allt jag har ätit på senaste tiden. Jag känner mig riktigt jävla glad.