Jag pallar inte. Jag pallar inte. Jag pallar inte. Har mått så otroligt dåligt på senaste tiden. Har aldrig velat avsluta mitt liv men de senaste cirka 4-5 månaderna har varit helvete och jag har haft skrämmande tankar. Senast veckorna har varit ganska bra dock, varit med kompisar, gått ner i vikt, försökt vara lite mer hälsosam, har inte spytt på länge och har varit hyfsat glad. Men nu, alldeles nyss fick jag typ en panikattack. Fick ont i magen och började tänka på saker. Min vikt, att jag ska börja åttan, osv osv.

Precis innan påsklovet ungefär, så kallade skolsköterskan in mig. Hon frågade om jag skärde mig själv, (vilket ja, det har jag gjort). Jag sa nej, hon frågade om hon fick se mitt ben, jag sa nej, hon sa att hon trodde mig, men sen ringer kärringhelvetet till mina föräldrar utan förvarning precis innan påsklovet och snackar med dom. Min morsa var asförbannad och skrek så jävla mycket, hon tjatade om hur jävla fucking jobbigt det  var för henne och hur hon inte orkar med det här och bla fucking bla. Hur i helvete tror hon jag känner. Vilket som så insisterade jag på att jag ramlat, de tror inte på det men gav mig inte, så de är väl typ halvt övertygade nu. De har slutat fråga om det i alla fall vilket är skönt. Men mår fortfarande dåligt av tanken på att de har sätt de. Mår dåligt över att börja åttan. Jag gillar min skola, lärarna och mina klasskompisar e väl helt ok, liksom. Men det känns som om skolsköterskan och vissa lärare typ ständigt har koll på mig. Är ständigt rädd för att bli inkallad hos skolsköterskan, kuratorn eller att nån lärare ska prata med mig. Vet att de gör de för att de bryr sig om sina elever, men de gör allt jobbigare för mig ocfh jag vill bara att alla ska lämna mig ifred. Vill gå till skolan, gå på lektion, längta till rast, sitta och snacka med mina kompisar, som alla andra och slippa allt jävla skit med kurator, skolsköterska och lärare hela jävla tiden för jag pallar inte. Jag pallar verkligen inte och jag hatar att de fått mig behöva må dåligt över ytterligare en grej. Ska i alla fall försöka sluta tänka på det nu, har ju trotts allt sommarlov.  Allt är bara så jobbigt just nu. Det har gått två år, och jag mår bara sämre och sämre i längden. Jag börjar verkligen tvivla på att allt någonsin kommer bli bra.

Bli smal är första steget. Hatar mig själv, vill knappt visa mig bland folk.

Gått ner 3 kilo på typ 3 dagar dock, vilket jag mår bra över.

You ask me if i'm fine

Im okay, i promise, i say.

But really i am lost

I can't find my way

Tears and blood

Running down my skin

Why can't i for once be happy

Why can't i for once just win

Im not okay, i promise, i say.

Baby i wont let you go,

I cant live my life without you,

and maybe i am crazy, i dont know,

lets just fall asleep together,

so i can be with you forever

En av mina kompisar går igenom ett jobbigt stadie just nu. Long story short så vet hon inte om att jag vet det, men det gör jag. Jag vill så gärna hjälpa henne, vill vara där trotts att hon aldrig varit det för mig, trotts att hon alltid tittat åt det andra hållet och låtsats som ingenting. Jag vill inte att hon ska gå igenom det, hon är min bästa vän.

Men jag vet inte om jag klarar det, om ni förstår vad jag menar. Jag har det själv jobbigt, som fan just nu. Jag vill inte att hon ska må såhär men jag klarar inte att gå igenom någon annans depression...

Jag vill ju själv må bättre och vara lycklig. Kanske är självisk, i dont know, vet bara inte vad jag ska göra..

Jag skiter fan i hälsa, enda sättet jag kan bli lycklig är att gå ner i vikt och det måste ske nu nu nu. ''Bränn mer kalorier en du tar in'' sitter inpräntat i min skalle.

Jag är trött på att leva såhär. Äta - få ångest - spy - ångest. Igår var det värre en vad det varit på ett tag, honestly så trodde jag lite att jag kommit över allt det där lite grann.

Jag tänker för mig själv, ''ät, lev ett normalt liv, du är vacker'', och så gör jag det, äter normalt osv. Men kort efter det så kommer ångesten smygandes, och jag tänker, ''hur dum får man bli, jag är fet, äcklig, ingen tycker om mig och alla ser ner på mig, jag är värdelös, ta kontroll över din vikt, jag åt men jag kan göra det ogjort'', och så spyr jag upp det.

Igår så åt jag lite chips, gick kort efter för att spy upp det. Satte på duschen så att det inte skulle låta ut, men det gjorde det i alla fall och min morsa hörde. Hon frågade såklart efteråt varför jag spydde medans vattnet även var på. Jag sa att jag mådde illa och ville skölja av mig, men tror inte hon köpte det helt så är på jävligt hal is just nu, får inte ge henne en ända anledning till att bli misstänksamt vilket är svårt. Åt nyss mat, en normalportion så att hon inte skulle tycka att jag åt för lite och jag får ångest som fan just nu. Jag inbillar mig typ flera kilon tyngre i spegeln och jag vill ha ut det, men jag kan inte för det finns en risk att hon hör.

Jag bestämde mig i alla fall idag för att jag verkligen ska försöka att förändras i alla fall. Försöka att vara, typ, lycklig, i guess. Verkligen försöka äta bättre, tänka mer positivt osv. Lättare sagt en gjort, och visst kämpar jag ständigt men, yeah, maybe if i'll fake it i'll make it.

uh. Åt just en halv burk ben&jerrys, spydde sedan upp en halv burk ben&jerrys. And honestly, i feel great.

Trying not to be seen

So no one will know, no one will care.

But at the same time, i just want someone to be there.