So many voices in my head, there is no way to end this..

So full of sin but in a way, i never knew about this...

There was no choise, i hade to make,

theese dreams are never ending.

I see you run away from me, you will never know,

how i feel.

I cry in vain, to break down all illusions made by me,

there's no escape, this walls where made by my hands.

Just den textsnutten passar perfekt in på mig som läget är nu.

Förutom det så är det ju en awesome låt också...

Människorna i min omgivning är så.. jag vet inte. Är dålig på att förklara saker. Falska, är en bra beskrivning.

Mina klasskompisar till exempel, dem säger hej, tjatar om hur fin jag är, och låtsas som om dom bryr sig om mina matvanor. När jag inte äter något i skolan säger dem saker som ''gumman, du måste äta.. blir orolig för dig..''

Men när dem tror att jag inte hör så ramlar det ur munnen på dom. ''Asså hon vill typ ha uppmärksamhet, hon vill typ att folk ska tycka synd om henne'' ''Jävla emo hon är, hon vill bara spela cool och sticka ut'' ''Hon är så jävla ful så det finns inte, och hennes hår är typ skitslitet? Kommer fan ramla av, och ändå fortsätter hon färga det!''

Och ja, det där är saker jag har hört folk säga när dem tror att jag inte varit i närheten.

Jag hatar folk som gör så. Fjeskar för en, låtsas bry sig och hugger en sedan i ryggen.

Fast egentligen borde jag väl insett vilken typ av personer dem var för ganska länge sedan.

Jag började i den klassen andra terminen i 4an, och då var jag väldigt överviktig. Jag vägde över 70 kg till mina 150 cm tror jag. Och så brukade jag alltid gå runt med skumma diadem och illröda mjukisbyxor med matchande fliströja.

INGEN pratade med mig, ingen satt med mig på lunchen, ingen frågade hur jag mådde, ingenting.

Men i 5an tror jag det var, var jag rätt så desperat, jag ville att folk skulle gilla mig, och så ville jag vara som dom populära tjejerna i klassen, som springer runt och fnittrar i korridoren, tafsar på varandra, och snackar bara skit och om killar. Nu vill jag inte ha något att göra med dem falska jävlarna, men då såg jag upp till dem lite.

Jag gick ner sjuukt mycket i vikt, vägde 54 kg tillslut, och jag höll den vikten ett bra tag, trotts att jag blev så otroligt jävla lång. Jag bytte stil till ja, det som ansågs vara ''fashion''. Och helt plötsligt var jag väldigt populär.

Men det kändes ändå inte rätt, det var liksom inte jag. Jag bytte sakta och omedvetet stil och musikstil till den jag är nu. Rosa hår, neonfärgade kjolar, randiga knästrumpor och cupcake cult t-shirts, lyssnar på band som black veil brides, my chemical romance, bullet for my valentine, crown the empire, paramore, i fight dragon, an cafe, seremedy, yohio osv osv. Det är den jag är, och det är inte för uppmärksamhet som många tror.

I alla fall, när jag inte längre följde det senaste modet och låtsades gilla one direction pratade folk inte alls med mig ett tag, och nu så är dem, ja, falska, som jag redan skrivit. Jo visst, jag har väl några jag umgås med, men jag vet att dem inte skulle vara där för mig när jag behöver dem, det har dem i alla fall inte hit tills.

Jag är så irriterad på dagens samhälle. Varför måste utseende spela så stor roll?

''Är man emo är man tydligen deprimerad, har man rosa hår vill man ha uppmärksamhet, är man fet är man äcklig'' osv osv. Känner mig lite som en hycklare när jag skriver det här för jag är ju fixerad vid min egen vikt..

Som ni kanske förstått på mina senaste inlägg, så känner jag för att ge upp. Hela skiten, livet, allt.

Ända stunderna jag faktiskt känner mig glad och normal nu för tiden är när jag chattar med Sally.

Hon är min allra bästa vän, och den ända jag kan prata om saker med. Hon är den ända som faktiskt

förstår mig. Inte för att min familj och mina ''vänner'' är idioter eller så, nej.. Jag bara, liksom.

Jag är en jävligt bra skådis, om man säger så. Jag framstår som glad, tuff och självsäker,

men egentligen så är jag så otroligt jävla svag. Eller, jag är väl ganska självsäker egentligen.

Jag bryr mig inte alls om vad andra tycker om mig, jag har på mig vilka kläder jag vill, 

jag har rosa hår for god sake. Men när det gäller min vikt, min kropp och mitt otroligt feta ansikte..

Då bryr jag mig. Jag har sånn ångest.. Och jag vet ju egentligen att jag inte är överviktig,

och egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll. Jag hatar att folk är så dömmande,

och våra sjuka ideal i dagens samhälle. Det spelar ingen roll hur man ser ut tycker jag egentligen.

Alla är lika vackra, oavsett klädstil, hårfärg, hudfärg, sjukdomar, vikt osv osv.

Och det är det jag brukar säga till folk också. Känner mig lite som en hycklare,

för, jag tycker verkligen allt det där, men bara inte gällande mig själv. Och det spelar heller inte någon roll

hur mycket jag svälter mig själv, hur många gånger om dagen jag sticker fingrarna i halsen, så går

jag fan bara upp. Tror jag väger runt 62-63 kg just nu.. Hur kunde jag låta mig själv?

Fan. Jag har alltid varit sjukt överviktig, brukade väga 70 kg när jag var 9!. Sedan gick jag när så otroligt mycket,

och vägde 54. HUR kunde jag låte mig själv gå från 54 till 62-63!

Därför känner jag att jag inte förtjänar mat. Det är därför jag får ångest varje gång jag äter.

Något jag verkligen har ångest för är att jag ska till stockholm snart, och gå på konsert och handla kläder.

Jag vill liksom inte handla för ens jag är smal..

Det känns lite som om en parasit håller på att ta över min hjärna. Knuffar ut mig, den jag är och det jag står för,

och jag försöker kämpa emot men det är lönlöst. Att bara få blunda och aldrig öppna ögonen igen skulle vara härligt. Men aldrig livet att jag tänker vara så självisk och lämna mina vänner, min familj, mina djur, och Sally i sticket. Det här är min röra, och dem ska inte få lida för den.

One, 21 guns, lay down your arms, give up the fight..

Writing

With my pen, i'm fighting.

I try to get up

keep falling down.

over and over

i sharpen my pencil

and try again, and again.

But i'm tired of trying,

tired of failing.

Tonight

was the final fight.

"Jag befann mig ingenstans. Allting var svart, så långt man kunde se.

Det var även alldeles tyst, jag kunde inte ens höra mina egna andetag. Jag stog stilla ett bra tag,

var rädd för att röra på mig. Då hörde jag ett skrik, och av någon anledning så visste jag att det var Sally.

Så jag sprang, mot ljudet. Jag försökte ropa på henne, men jag kunde inte.  Det var som om orden, dog. (Fint ordval. jag vet..)

Tillslut så såg jag henne. Hon stod alldeles stilla i vad som liknade ett ''hav'' av dimma.

Dimman omringade henne, suddade ut henne. Hon blåste sakta bort, kan man säga. Det är svårt att förklara.

Hon skrek till mig, bad mig att hjälpa henne. Och det ville jag, jag ville räcka ut handen och rycka bort henne från dimman, men jag kunde inte, precis som när jag skulle ropa efter henne innan. Jag var alldeles förstelnad, kunde inte röra på mig, inte ens blinka. Jag såg på när hon ''blåste bort''. Jag hade totalpanik, skrek och grät inombords, medans jag på utsidan bara stod där medans hon grät och bönade att jag skulle hjälpa henne.

Men tillslut blev det tyst. Hon var borta, och jag hade varit helt oförmögen att kunna stoppa det.

Jag kunde fortfarande inte röra mig, och dimman hon hade fastnat i rörde sig mot mig, omringade mig.

Jag kände hur jag sakta försvann. Jag blåste bort, jag fanns inte mer. Sedan vaknade jag."

Texten är kopierad från ett annat inlägg. Det här är andra gången jag drömmer samma dröm, och på exakt samma sätt som den första. Jag förstår inte.

Green day..<3