På bussen idag, på väg hem från skolan, så satt jag med två klasskompisar och snackade.

Jag berättade för dem att jag gick ner typ 15 kg (kommer inte ihåg exakt hur mycket) under jullovet 2011 (eller 2012, kommer inte ihåg)

Ångrade mig direkt när jag sa det dock. Ville bara känna att nån brydde sig om mig i guess, även om det bara var för stunden, och även om det inte var äkta.

Dom började iaf fråga mig saker, typ, hur, varför osv. And i just, uh, fuck what have i done. Det känns inte bra att dem vet något så ingående om mig, jag vill helst hålla mitt avstånd från folk, vill inte att dem ska veta saker om mig, eftersom folk ändå bara hugger en i ryggen tillslut. Fast samtidigt önskar en del av mig att någon ska se mig, hjälpa mig. Bry sig om mig.

Men det kommer inte hända, ingen kommer någonsin bry sig om mig på allvar, för jag kan inte släppa in någon så djupt i mitt liv. Jag har gjort det förut och alla bara sviker tillslut.

Fuck it. Kämpar så jävla hårt men allt blir bara värre. Jag vill inte må såhär, vill inte ha det såhär, så varför just jag? Mitt eget fel antar jag. Eller inte, jag vet inte. Låter helt schizofren just nu, jag vet, men.. uh.

Vet bara inte vad jag ska göra.

Så otroligt trött på allt, trött på vänner som säger att jag är fin men pratar om mig när ingen ser, trött på vänner som dömmer mig för varenda misstag jag gör. Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag måste få göra misstag här i livet, im only human for godness sake.

I just, uh. Jag testade att röka för ett litet tag sedan, and i wont do it again men jag har inte direkt dåligt samvete över att ha testat något. Well en av mina ''vänner'' som jag berättade det här för hotar att sluta snacka med mig lr whatever, medans hon själv ser sig själv som så jävla perfekt och felfri. God forbid someone makes a misstake in life!

Är trött på folk som säger att dem är där för mig men när dem VET att något är fel, att jag inte mår bra låtsas dem som om dom inte sätt något och ignorerar skiten. Well fuck off, behöver fan inte er om ni ändå ska hugga mig i ryggen och dömma mig för allt jag gör. Dra åt helvete, och gå och var så jävla perfekta och fläckfria utan mig om jag nu är en sådan börda era jävla idioter.

Tänker stänga in mig på mitt rum, lyssna på bvb och svälta mig själv ikväll. Försöka ignorera knivens lockande rop. Ni anar inte hur hårt jag försöker, jag borde inte skada mig själv men det känns fantastiskt. När blodet rinner iväg följer alla problem med, i alla fall för en liten stund.

So yea, kommer börja blogga här igen i guess.

Nu i efterhand, när jag läser mitt senaste inlägg så låter det som om jag tagit livet av mig o;

Men nej, jag lever fortfarande osv.

So how am i doin?

Skit.

Skit.Skit.Skit

Sommarlovet 2013, alltså förra året, lovade jag mig själv att det skulle bli annorlunda. Att jag skulle bli annorlunda. Att jag skulle börja äta hälsosamt, motionera mer, umgås mer med mina vänner, och bara, vara lycklig, i guess.

Yeah, jag lyckades faktiskt med allt det här. I typ en vecka. Tills min kompis sa till mig, ''Fan vad tuff du är som klarar av att gå runt i bikini bland alla som är i sån bra form'' Jag vet att det är fucking sjukt att något sånt knäckte mig totalt,  men det gjorde det i alla fall. Jag bara kände att, ''Det är inte värt att vara hälsosam om jag ändå bara är fet och ful''. Jag bara kände att, uh. Jag behövde resultat på en gång, jag ville inte ha tålamod som det krävs om man gör det den rätta vägen.

Men självklart så funkade det inte att börja svälta sig själv igen, självklart så gick jag upp i vikt. Igen.

Och nu, efter jullovet och allt, well, i feel awfull. Inte bara på grund av min vikt, jag känner mig så otroligt... ensam.

Jag trodde att jag hade vänner som skulle vara där för dem när jag behövde dem, såsom jag varit där för dem. Men jag hade fel. Vart var dem när jag stressade ihjäl mig över skolan? Vart var dem när jag så många gånger satt på skoltoaletten och grät? Vart var dem när jag inte åt något alls på en hel dag? Vart är dem nu? När jag inte vet vem jag är längre, när jag har ångest varje dag, värt fucking är dem när jag behöver dem?

Dom låtsas som om dom inte vet något, och fortsätter prata om sina jävla onlinekillar och skit.

Min familj skulle jag inte kunna gå till för en miljon.

De respekterar inte mig. Speciellt inte min morsa. Hon respekterar mig inte, hon tar mig inte på allvar, hon lyssnar inte.

Därför så får jag lust att skrika henne i ansiktet, samtidigt som jag bara vill krypa upp i hennes famn och gråta.

Jag får ångest över hur fort tiden går. När jag var typ, 8, så drömde jag om att bli tonåring. Nu är jag 14, och allt jag vill är att tiden ska sakta ner. Allt går så fort. Snart måste jag fundera på vilken gymnasielinje jag vill gå, vad jag vill göra, och jag är bara, inte redo helt enkelt. Ibland önskar jag att jag var typ, 7 år igen. Bara för en dag, men ibland så är allt jag vill att starta mitt liv, flytta hemifrån, bort från den här skitön jag bor på.

My mind, is slowly fading.
Surrounded by darkness, surrounded by pain.
Imagining myself slipping away
In this life, i have nothing to gain.
Imagining myself turning into nothing,
to just, go away.

Min bästa vän, skrattade i helgen åt mig för att mina lår dallrar om jag klappar till dem. 

Senare samma kväll påpekade hon att jag behövde foundation till min knottriga hud.

Hon menade ingenting illa, och om hon hade gjort så för typ, ett år sedan så hade jag sagt åt henne att dra åt helvete ch sedan inte brytt mig. Men nu tog jag verkligen åt mig. Jag känner mig så otroligt ful, fet, och rent ut sagt äcklig, och jag bara... jag vet inte.

Har väl exakt samma problem som i stort sätt typ, alla tonårstjejer här i världen, men bara för att jag känner som en ''typisk tonåring'' betyder det inte att det inte är jobbigt, att det inte gör ont.

Skolan kan ta sig i röven också. Det är så mycket som ska göras, ch jag hänger inte med, och jag får ingen fritid på grund av alla satans läxor, prov och pluggande.

DÖ.

My blood rines red down my pale skin.
Look at me.
I'm in a game, a game i can't win.
Keep playing, keep losing.
Keep getting up, but every time i fall,
it gets harder.
I'we hit a wall. It hurts.

I cant take it anymore.

Tänker börja svälta mig själv igen. Jag vet att det inte är hälsosamt på något vis och att min kropp kan gå in i svältläge igen. Well jag bryr mig inte längre. Jag anstränger mig så hårt för att gå ner i vikt, men jag går bara upp..

Är tillbaka på min startvikt. Visserligen var det så mkt jag vägde år 2011, och jag vet att jag har blivit jäkligt lång sedan dess men ändå. Att se det numret på vågen IGEN. Ni tycker förmodligen att jag bara är dramatisk, men jag klarar inte det.

Jag har tittat tillbaka på gamla bilder och videos osv, och jag inser nu att jag faktiskt var väldigt smal förra året, att jag faktiskt hade gått ner mycket. Synd att jag inte insåg det då, att jag inte försökte sakta men säkert äta hälsosammare, äta normalt. Synd att jag var tvungen att fortsätta fucka upp det till jag inte klarade mer, åt onyttigt och svälte mig själv i jämna mellanrum. Gick upp i vikt, och well, here i am.

Ska göra det annorlunda nu. Somsagt, så är det inte hälsosamt men dt skiter jag i. Jag kan liksom inte äta mer nu. Inte utan dåligt samvete, eller ångest. Jag måste gå ner i vikt.

Jag har verkligen halkat tillbaka. Det känns som om när jag äntligen tagit mig upp ur det där stora hålet ramlade jag ner igen. Och jag är svag och trött från all ansträngning, och jag orkar inte en gång till.

Mindre poetisk beskrivning: Jag anstränger mig så hårt för att gå ner i vikt, men jag känner mig bara fetare och fetare för varje dag som går. Jag vet itne vad jag gör. Det är inte rättvist.

Jag har tvingat mig själv att sluta hetsäta för att sedan spy upp allt, gå dagar utan att knappt äta alls osv.

Jag äter en nyttig frukost, lunch, kvällsmat och dricker bara vatten, light läsk och proviva på morgonen (känslig mage). OCH jag motionerar varje kväll.

Men fortfarande. Jag har ju som sagt ingen våg nu, men jag vet ändå att jag gått upp i vikt. Mitt ansikte är stort och äckligt t.ex. 

Det fanns ett tag jag faktiskt gick ner i vikt, och var smal och faktiskt väldigt fin. Bara det att jag inser inte det för ens nu i efterhand. Då kunde jag oavsett vad inte sluta se mig själv som fet, och jag fortsatte fucka upp för mig själv så jag tillslut hamnade i svältläge som fick mig att gå upp pretty much på kort tid.

Om jag bara hade uppskattat mig själv då. OM jag bara att slutat fucka upp min kropp då! 

Är 100 % säker på att jag väger typ 70 kg. 70. 70. 70. 70. 70. 70.

Får ångest när jag tänker på skolan.. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker, men ändå, gör jag det. liksom.

Jag har varit överviktig sen jag var liten, och jag var vääldigt överviktig när jag var 10, och började i den skolan. Sedan gick jag ner i vikt (vilket jag inte riktigt somsagt insåg och uppskattade) och fick helt plötsligt mycket komplimanger om hur fin jag var. Och självklart kom sen pratet om hur fet jag var förut. Liksom, bara för att jag inte längre var överviktig var det ok att förolämpa det faktum att jag var det? Usch.

Nu när jag börjar skolan kommer folk titta på mig, prata om mig osv. Vilket bara resulterar i att jag går runt och drar in min mage så pass att jag knappt kan andas.

Jag behöver hjälp någonstans, av någon, men har ingenstans att vända mig. Min familj är utesluten, mina vänner är uteslutna, skolkuratorn/sköterskan är ett stort nej och, ja...

jag vet inte vad jag ska göra.