Hejsan. Har varit vaken sedan 2 inatt. Drömde en mardröm. Första den här veckan. Den var aningen annorlunda en de övriga har varit också.

Jag befann mig ingenstans. Allting var svart, så långt man kunde se.

Det var även alldeles tyst, jag kunde inte ens höra mina egna andetag. Jag stog stilla ett bra tag,

var rädd för att röra på mig. Då hörde jag ett skrik, och av någon anledning så visste jag att det var Sally.

Så jag sprang, mot ljudet. Jag försökte ropa på henne, men jag kunde inte.  Det var som om orden, dog. (Fint ordval. jag vet..)

Tillslut så såg jag henne. Hon stod alldeles stilla i vad som liknade ett ''hav'' av dimma.

Dimman omringade henne, suddade ut henne. Hon blåste sakta bort, kan man säga. Det är svårt att förklara.

Hon skrek till mig, bad mig att hjälpa henne. Och det ville jag, jag ville räcka ut handen och rycka bort henne från dimman, men jag kunde inte, precis som när jag skulle ropa efter henne innan. Jag var alldeles förstelnad, kunde inte röra på mig, inte ens blinka. Jag såg på när hon ''blåste bort''. Jag hade totalpanik, skrek och grät inombords, medans jag på utsidan bara stod där medans hon grät och bönade att jag skulle hjälpa henne.

Men tillslut blev det tyst. Hon var borta, och jag hade varit helt oförmögen att kunna stoppa det.

Jag kunde fortfarande inte röra mig, och dimman hon hade fastnat i rörde sig mot mig, omringade mig.

Jag kände hur jag sakta försvann. Jag blåste bort, jag fanns inte mer. Sedan vaknade jag.

Inte svettig, panikslagen eller spyfärdig som jag oftast är när jag vaknar, utan, jag vet inte. Det är svårt att förklara. Jag skulle säga rädd, men det är inte rätt ord.

I alla fall, själva grejen är att, mina drömmar har liksom ett mönster. Någon eller flera personer jag bryr mig om

dör på ett hemskt, oftast på ett väldigt blodigt sätt, och jag tvingas alltid att se på, oförmögen att göra något.

Sedan, så vaknar jag precis innan jag själv ska dö.

Men det var annorlunda den här gången. Sally dog inte precis, hon försvann bara. Hon försvann från jordens yta, men hon dog inte. Och det faktum att jag också försvann. Jag borde ha vaknat innan jag själv försvann.

Jag vet inte, jag har alltid trott att det jag drömmer har att göra med döden, det faktum att den finns där,

och jag kan inte stoppa den från att inträffa mina nära och kära.

Men nu tror jag mer att det på något vis handlar om att jag är rädd för att förlora dem jag bryr mig om.

Att jag är rädd för att dem ska lämna mig. Det har väl på sätt och vis att göra med döden det också,

men inte på samma sätt.

Har gått ner 1 kg. Känner mig glad, men samtidigt så skäms jag.

Skäms över det faktum att jag är så fixerad vi min min vikt, över vad jag har gjort med 

min kropp bara för ett kilo.

A saviour, will be there, when u are feeling alone, oh.

Älskar den här låten.

My throat is sore, my breath stinks.
My teeth are rotten
I cry out for help, but nobody listens
i think i'm forgotten.

Jag känner mig bortskämd. Känner mig som en dålig person. Det finns så många här i världen som har så mycket att må dåligt över. Svältande barn, ungdomar med våldsamma föräldrar.. Medans jag, jag har föräldrar som älskar mig, jag går på en bra skola och har det allmänt bra. Men ändå så mår jag dåligt. Inte hela tiden, i skolan till exempel, när jag är omringad av folk, och har saker att fokusera på, eller när jag snackar med Sally. Då känner jag mig normal.

Men när jag måste äta kvällsmat eller väga mig.. Då får jag en stor klump i magen. Då får jag skuldkänslor.

När jag äter mat lovar jag alltid mig själv att det ska få stanna, men det slutar alltid med att jag står böjd över toan med fingrarna i halsen.  När jag ska väga mig, så mår jag riktigt jävla dåligt.

Ända sedan ettan, har jag alltid varit överviktig. Men förra året, så skärpte jag mig. Började träna, äta sundare, och ganska snabbt hade jag gått från 70 kg till 54. Jag mådde så bra, men för något halvår sedan så gick jag upp 7 kg, 

så nu väger jag 61 kg till mina 173 cm. Och visst, dem flesta tycker väl kanske inte att det är så farligt, egentligen gör inte jag heller det. Jag tycker egentligen att vikt och utseende inte spelar så stor roll, att alla är vackra.

Men bara inte gällande mig själv.. När jag ser mig själv i spegeln ser jag en fet ko som är omöjlig att älska. 

Jag är arg på mig själv för att jag lät mig själv bli såhär..

Jag drömmer mardrömmar också, 2-5 dagar i veckan. 

Och det kanske inte låter så jobbigt, men det är det. För drömmarna känns så äkta, och så är dem

så målande. Som för någon månad sedan, så drömde jag att ett virus hade spridits och ja, lång

historia kort så var det ''the apocalypse''. Jag såg hur min bror och min pappa blev slitna i stycken,

och det var så värkligt. Så äckligt. Jag och min mamma, vi kom ifrån varandra, och jag hamnade med 

en annan grupp. Sedan så var jag av någon anledning ensam i en husbil, då jag fick tag på min mamma

via en walkie talkie. Jag grät, berättade var jag var, hon sa att hon skulle ta sig dit,

och sedan hörde jag grymtanden i bakgrunden, hon skrek länge, och sedan blev det tyst.

Det kändes så hemskt, och jag grät för full hals. Helt plötsligt så började det banka på dörren.

Det var då, ''zombies'', som försökte ta sig in. Jag tryckte mig mot dörren med det hjälpte inte.

Jag var för klen, så dem kom in, en slängde sig över mig, drägglade blod i mitt ansikte och skulle

precis bita tag i min kind när jag vaknade, alldeles svettig och panikslagen. Förstod först inte att det

bara varit en dröm. Jag grät otroligt länge, och lyckades inte somna om efteråt.

En annan gång så drömde jag att jag och Sally var ensamma i ett mörkt, unket rum.

Jag var fastbunden på en stol och hon var fastkedjad i golvet framför mig.

Vi var där ett tag, panikslagna, visste inte var vi var, försökte komma loss. Då kom en man utan ansikte in i rummet,

och jag kommer inte ihåg vad han hade, om det var en kniv, eller skalpell. Vilket som så böjde han sig ner över Sally, som skrek för fulla hals, och började skära i hennes ansikte. Han högg henne i ögat, och plockade ur det.

Som mina drömmar alltid är så var det så otroligt verkligt, och sedan, så så skärde han sakta av hennes huvud.

Sedan kom han sakta närmare mig, skulle precis hugga när jag vaknade och spydde.

Även om det bara är drömmar så måste jag drömma dem av en anledning.

För det är så ofta jag gör det, och det är ALLTID att någon/flera jag bryr mig om dör, och jag 

är oförmögen att rädda dem. Sedan, precis innan jag själv dör, så vaknar jag.

Så är det ALLTID. Det har fått mig att vara rädd för att sova, för jag vet inte om jag kommer få sova

ostört hela natten eller drömma en hemsk dröm och vakna kl. 5. Så jag är oftast vaken väldigt länge,

tills jag inte klarar av det längre och däckar.

Detta var väl inte så jätte intressant att veta kanske, men det kändes faktiskt väldigt bra att få skriva om det.

Jag tror att  den här boggen kommer hjälpa mig.

Hejsan. Jag är som det står i min presentation en tjej på 13 år, och jag kommer inte säga mitt namn, eller

lägga upp bilder där man kan se vem jag är, eftersom jag vill vara anonym.

Den här bloggen kommer fungera ungefär som en dagbok, och jag är inte intresserad av kommentarer där

folk inte har något vettigt att säga.

Jag kommer mestadels skriva om min ätstörning, mina känslor, drömmar/mardrömmar, texter osv.

Så nu vet ni det. På återseende.