Jag har gått upp minst 3 kg under sommarlovet. Vi har flyttat och hållt på, så jag har inte vägt mig på aslänge.

Vågar inte göra det heller. Men jag vet att jag har det, för mina byxor som jag äntligen kunde ha igen har blivit för små. Igen. Hur mycket jag en försöker så blir jag bara fetare och äckligare.

Min mage sväller alltid upp när jag äter också.. Kan seriöst se gravid ut, och sen morgonen därpå så är allt bra igen. 

Jag har ingen aning om vad det beror på, och det gör ont och är obehagligt när magen är helt spänd och uppblåst.

Vilket ofc får mig att inte vilja äta något, speciellt inte om jag ska göra något den dagen, för då måste jag och dra in magen mer en vad jag gör i normala fall vilket också är jobbigt och gör ont.

Känns inte som om jag kommer någon vart med det här inlägget.. Bara klagomål. Anyway, om någon har något tips eller vetskap om varför min mage krånglar och sväller upp sig varje gång jag äter så får man gärna dela med sig.

Jag orkar inte.  Började faktiskt må så bra, och känna mig helt normal igen. Men självklart kan inget vara för evigt..

Det känns som om jag är två personer. Ibland är jag riktigt lycklig, känner mig vacker och självsäker,

men ibland vill jag bara sjunka genom marken. Ibland känner jag mig så ful så att jag får ångest bara av tt vara i skolan. Det känns som om alla stirrar på mig, dömmer mig, vilket jag egentligen inte bryr mig om, men ändå så gör jag det.. Sen jag vägde mig hos skolsköterskan har jag typ gått ner ett halvt kilo. Inte mer. Jag känner mig värdelös, som om jag inte klarar v någonting. Tappar lusten till allt.

I try so hard.

So hard.

I watch u succeed

Feeling proud over you

but at the same time i kind of hate you.

I just want to be proud over me to..

Alltså fan vad jag hatar min klass just nu. Okej, inte hatar, men ni vet vad jag menar..

För några dagar sen skulle man väga sig och mäta sig hos skolsystern and so on.

Jag vägde typ exakt 60 kg till mina 170 cm, vilket jg inte är nöjd med, men jag är normalviktig enligt skolsköterskan.

Well, då börjar ju såklart alla i klassen fråga varandra hur mkt man väger osv, och jag svarade inte

eftersom dem inte har med det att göra. Alla gick seriöst runt o bah: 30 kg, oj, jag väger 40.. e så jäävla fet!

Att höra sånt får mig att må så jävla dåligt. Visst, det kan ju inte dem veta, men ändå.

I alla fall, sedan på lunchen satt jag vid samma bord som några andra (pinnsmala och korta) i min klass.

Då satt dem ofc och pratade om vad dem vägde osv. Och sedan så frågade en av dem hur mycket jag vägde, vilket jag inte svarade på. Hen sa sedan på skämt: Vadå, vägeru 60 kg eller? och alla skrattade lite.

En annan sa då ungefär: Kan väl inte vara någon i klassen som väger så mycket..

Jag bara gick därifrån. Jag orkar inte med att ha det så längre. Jag känner mig så jävla ful och äcklig och jag vill inte känna så. Alla i min omgivning är smala och vackra, och så kommer jag som en stor jävla elefant känns det som.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker heller. Jag går bara upp.

Blir fetare och äckligare för varje sekund.

Väger nu 60 kg. Har inte gått ner så mycket, men det faktum att jag äntligen börjat gå ner och inte upp känns fantastiskt. Jag mår så himla mycket bättre också, min kropp känns liksom friskare. Jag har börjat äta nyttigare, och jag äter både frukost lunch och middag. Visserligen äter jag inte alls mycket, väldigt väldigt lite faktiskt, men ändå. Förut klarade jag inte av att äta något till frukost eller lunch, och kvällsmaten spydde jag alltid upp. Sen så hade jag perioder då jag åt som en gris, spydde upp det, åt mer, spydde upp det och höll på så tills jag knappt kunde stå upp längre. Nu har jag behållt allt jag har ätit på senaste tiden. Jag känner mig riktigt jävla glad.

Har känt mig riktigt jävla glad idag. 

Förra året köpte jag ett par jävligt snygga jeans, som brukade sitta lite löst på mig, sen gick jag upp i vikt och kunde inte ens få dom över låren. Men jag har tvingat mig själv att äta lite hälsosammare, och träna mer, och idag prövade jag dom och jag får på dom! Dom är fortfarande väldigt tajta och jag kan inte knäppa knappen men jg får faktiskt på dom! Det får mig att känna att jag kan klara mer en vad jag tror.

Var inne på nån form av ungdomspsykolog-chattrum igår natt. Eller, tekniskt sett imorse då. Snackade med Sally i några timmar, sedan så gick jag och la mig, hade en mardröm och vaknade runt 4 typ. Kände att jag bara verkligen måste få ett slut på skiten och få sova klokt. Ärligt talat tror jag inte riktigt på det där med att en främling kan hjälpa en, men jag hade ingen annan att snacka med. Förutom Sally då, men hon har fått lyssna och hjälpa mig väldigt mycket på senaste tiden och jag känner bara att hon också har saker att prata om, och sina egna problem och behöver inte få mina dumpade på sig. Så jag hittade nått chattrum typ, kommer inte ihåg vilken men det var nån ungdomsmotagning någonsans som hade skiten, och jag fick då snacka med nån random ungdomspsykolog typ.

Så jag berättade om några av mina mardrömmar, hur det ALLTID är att någon/några jag bryr mig om dör/kommer till skada, och jag tvingas se på men kan inte göra något, och att jag sedan vaknar innan jag själv dör. Hen sa då att det delvis är relaterat till stress, och så frågade hen om jag hade något att vara stressad över. Och jag känner mig ganska stressad ofta, så det lät ganska logiskt. Och så sa hen att då blir det bara värre när jag heller inte får sova ut klokt ganska ofta. Att jag måste hitta tid under dagen där jag bara kan ta det lugnt, släppa taget om alla mina bekymmer och bara, slappna av. Lättare sagt en gjort dock. Hen sa att jag borde hitta något som jag kan göra under dagen, där jag inte behöver tänka allt för mycket. Tror jag ska börja springa faktiskt. Jag har sjukt dålig kondition, och jag vet att min kropp skulle må bättre av det, jag skulle känna mig friskare och då har jag något att sysselsätta mig med, där jag är helt ensam, med musik i öronen såklart, så jag inte behöver tänka på mer en Andy Biersacks sexig röst. Men det var inte bara stress heller. Hen sa att jag ganska uppenbarligen är rädd för att dem jag bryr mig om ska råka illa ut, och att jag inte ska kunna hindra det. Hen frågade sedan om jag hade kontrollbehov, vilket jag har, och det är ju ganska uppenbart varför. Det jag måste göra är att helt enkelt acceptera att jag inte kan kontrollera allt. Sorgliga och hemska saker händer ibland, men att jagi nte kan leva mitt liv i rädsla av att bli lämnad ensam. Återigen, lättare sagt en gjort. Hen föreslog att jag skulle börja med små saker, som att i skolan, inte alltid ta på mig rollen som ''gruppledare'' när vi har grupparbete. (Trotts att jag alltid hamnar med inkompetenta personer som inte ens klarar av att googla någonting själv..) 

Och när jag bråkar med en familjemedlem t.ex, att bara låta vem det nu är vinna, och ja, sånna saker. Och så ska jag även bara försöka att inte tänka på det. När jag gör det så ska jag försöka förhindra det genom att ja, tex gå ut och springa, lyssna på musik eller något sånt.

Känns faktiskt som om det kan funka, och om det gör det, kommer det göra mig till en mycket lyckligare person.

Hej där, vaknade för ett tag sedan och spydde.Och inte för att jag är sjuk. Hade världens äckligaste, Stressande dröm jag någonsin haft tror jag. Och nu vågar jag inte somna om igen.. Vet inte helt hur jag ska beskriva den. Allt var så konstigt. Jag satt fast i en stor "glaslåda" kan man säga. Och glaset var jävligt starkt, så jag kunde inte slå sönder det hur mycket jag en försökte. Efter ett tag, så blev jag så utmattad sv att försöka, så jag gav bara upp, och satte mig ner.Då började "lådan" att åka framåt, genom en lång vit korridor. Den åkte in i olika små rum. I det första rummet, så var mina djur, och min bror fastspända på ett stort rullband. Och rullbandet åkte sakta mot en sån där rund såg typ.Djuren jamade och skällde gör fullt, och min bror skrek och grät. Jag fick totalpanik, och försökte desperat slå sönder glaset och rädda dem.Men det gick inte, så jag såg på hur dem sAkta sågades itu, med benen först. Rullbandet blev täckt av blod, och innan jag knappt hunnit blinka åkte jag in i ett annat rum, där mina föräldrar satt med varsin pistol tryckta mot sina huvuden. Dem förklarade att dem skulle göra ett test. Dem skulle se om jag älskade dem nog för att kunna rädda deras liv och ta mitt ut ur glaslådan. Om jag inte hann ut inom loppet av 5 minuter skulle dem ta livet av sig. Så jag slog och sparkade som en galning på glaset, samtidigt som jag vädjade om att dom inte skulle göra det. Det blev inte ens en spricka, och efter 5 minuter började dem gråta. Gråta över att jag inte älskade dem. Jag grät och skrek att det gjorde jag visst, men dem lyssnade inte, utan sköt sig själva exakt samtidigt. Jag bröt ihop totalt. Bad till Gud att det bara skulle vara en mardröm, även fast Jag inte är det minsta troende. I tio minuter tvingades jag stirra på mina döda föräldrar, och sedan började lådan röra på sig, och in i ett nytt rum. Denna gången var det Sally i rummet. Hon var fastbunden på en stol, och bredvid henne stod det en mas med vit kostym och blå slips. Han höll i en skalpell, och en motorsåg låg bredvid honom. Sally skrek och bad mig hjälpa henne, och självklart fick jag då återigen totalpanik, och gjorde allt jag kunde för att förstöra glaset. Mannen skrattade åt mig, och började sakta skära i hennes ansikte med skalpellen. Och det var så jävla verkligt... HanSkar en smiley på hennes kind, och hon skrek och vred sig av smärta.Han tog upp motorsågen, satte på den och började sakta och plågsamt såga henne i benet. Jag skrek och grät, oh sparkade och slog för fullt på glaset. Mina händer blev blodiga, men glaset var oförstörbart. Han sågade av henne det vänstra benet, och hon svimmade av. Han sågade då V henne huvudet, skrattade och försvann upp i rök. Efter 10 minuter åkte jag in i ett annat rum, där alla stod och tittade på mig. Mina föräldrar, mina djur, min bror, Sally. Glaset gick då äntligen sönder, och jag sprang gråtandes mot dem, lycklig över att få se dem. När jag kom fram till dem, attackerade dem mig. Slogs, sparkade, Sally högg mig ständigt med en skalpell. Dem skrek åt mig, vrålade om hur värdelös jag är, att jag är en hemsk människa för att jag inte älskade dem nog. Tillslut slutade dem, och jag försökte resA mig upp men kunde knappt andas. Då kände jag lågor runt omkring mig, jag brann, och kände hur jag sakta blev nerdragen under marken. Sen vaknade jag, gråtandes, svettig och illamående. Sedan spydde jag på mattan. Det här var den värsta drömmen jag haft, någonsin. Är rädd för att Somna om nu. Fan alltså. Trodde faktiskt att jag hade slutat drömma mardrömmar.. Jag orkar inte ha det såhär, jag måste ta reda på varför jag gör det. Så snälla, om du har minsta lilla aning om varför, säg det! Jag vill bar kunna få sova ut..