Jag orkar inte.  Började faktiskt må så bra, och känna mig helt normal igen. Men självklart kan inget vara för evigt..

Det känns som om jag är två personer. Ibland är jag riktigt lycklig, känner mig vacker och självsäker,

men ibland vill jag bara sjunka genom marken. Ibland känner jag mig så ful så att jag får ångest bara av tt vara i skolan. Det känns som om alla stirrar på mig, dömmer mig, vilket jag egentligen inte bryr mig om, men ändå så gör jag det.. Sen jag vägde mig hos skolsköterskan har jag typ gått ner ett halvt kilo. Inte mer. Jag känner mig värdelös, som om jag inte klarar v någonting. Tappar lusten till allt.

I try so hard.

So hard.

I watch u succeed

Feeling proud over you

but at the same time i kind of hate you.

I just want to be proud over me to..

Har känt mig riktigt jävla glad idag. 

Förra året köpte jag ett par jävligt snygga jeans, som brukade sitta lite löst på mig, sen gick jag upp i vikt och kunde inte ens få dom över låren. Men jag har tvingat mig själv att äta lite hälsosammare, och träna mer, och idag prövade jag dom och jag får på dom! Dom är fortfarande väldigt tajta och jag kan inte knäppa knappen men jg får faktiskt på dom! Det får mig att känna att jag kan klara mer en vad jag tror.

Människorna i min omgivning är så.. jag vet inte. Är dålig på att förklara saker. Falska, är en bra beskrivning.

Mina klasskompisar till exempel, dem säger hej, tjatar om hur fin jag är, och låtsas som om dom bryr sig om mina matvanor. När jag inte äter något i skolan säger dem saker som ''gumman, du måste äta.. blir orolig för dig..''

Men när dem tror att jag inte hör så ramlar det ur munnen på dom. ''Asså hon vill typ ha uppmärksamhet, hon vill typ att folk ska tycka synd om henne'' ''Jävla emo hon är, hon vill bara spela cool och sticka ut'' ''Hon är så jävla ful så det finns inte, och hennes hår är typ skitslitet? Kommer fan ramla av, och ändå fortsätter hon färga det!''

Och ja, det där är saker jag har hört folk säga när dem tror att jag inte varit i närheten.

Jag hatar folk som gör så. Fjeskar för en, låtsas bry sig och hugger en sedan i ryggen.

Fast egentligen borde jag väl insett vilken typ av personer dem var för ganska länge sedan.

Jag började i den klassen andra terminen i 4an, och då var jag väldigt överviktig. Jag vägde över 70 kg till mina 150 cm tror jag. Och så brukade jag alltid gå runt med skumma diadem och illröda mjukisbyxor med matchande fliströja.

INGEN pratade med mig, ingen satt med mig på lunchen, ingen frågade hur jag mådde, ingenting.

Men i 5an tror jag det var, var jag rätt så desperat, jag ville att folk skulle gilla mig, och så ville jag vara som dom populära tjejerna i klassen, som springer runt och fnittrar i korridoren, tafsar på varandra, och snackar bara skit och om killar. Nu vill jag inte ha något att göra med dem falska jävlarna, men då såg jag upp till dem lite.

Jag gick ner sjuukt mycket i vikt, vägde 54 kg tillslut, och jag höll den vikten ett bra tag, trotts att jag blev så otroligt jävla lång. Jag bytte stil till ja, det som ansågs vara ''fashion''. Och helt plötsligt var jag väldigt populär.

Men det kändes ändå inte rätt, det var liksom inte jag. Jag bytte sakta och omedvetet stil och musikstil till den jag är nu. Rosa hår, neonfärgade kjolar, randiga knästrumpor och cupcake cult t-shirts, lyssnar på band som black veil brides, my chemical romance, bullet for my valentine, crown the empire, paramore, i fight dragon, an cafe, seremedy, yohio osv osv. Det är den jag är, och det är inte för uppmärksamhet som många tror.

I alla fall, när jag inte längre följde det senaste modet och låtsades gilla one direction pratade folk inte alls med mig ett tag, och nu så är dem, ja, falska, som jag redan skrivit. Jo visst, jag har väl några jag umgås med, men jag vet att dem inte skulle vara där för mig när jag behöver dem, det har dem i alla fall inte hit tills.

Jag är så irriterad på dagens samhälle. Varför måste utseende spela så stor roll?

''Är man emo är man tydligen deprimerad, har man rosa hår vill man ha uppmärksamhet, är man fet är man äcklig'' osv osv. Känner mig lite som en hycklare när jag skriver det här för jag är ju fixerad vid min egen vikt..

Som ni kanske förstått på mina senaste inlägg, så känner jag för att ge upp. Hela skiten, livet, allt.

Ända stunderna jag faktiskt känner mig glad och normal nu för tiden är när jag chattar med Sally.

Hon är min allra bästa vän, och den ända jag kan prata om saker med. Hon är den ända som faktiskt

förstår mig. Inte för att min familj och mina ''vänner'' är idioter eller så, nej.. Jag bara, liksom.

Jag är en jävligt bra skådis, om man säger så. Jag framstår som glad, tuff och självsäker,

men egentligen så är jag så otroligt jävla svag. Eller, jag är väl ganska självsäker egentligen.

Jag bryr mig inte alls om vad andra tycker om mig, jag har på mig vilka kläder jag vill, 

jag har rosa hår for god sake. Men när det gäller min vikt, min kropp och mitt otroligt feta ansikte..

Då bryr jag mig. Jag har sånn ångest.. Och jag vet ju egentligen att jag inte är överviktig,

och egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll. Jag hatar att folk är så dömmande,

och våra sjuka ideal i dagens samhälle. Det spelar ingen roll hur man ser ut tycker jag egentligen.

Alla är lika vackra, oavsett klädstil, hårfärg, hudfärg, sjukdomar, vikt osv osv.

Och det är det jag brukar säga till folk också. Känner mig lite som en hycklare,

för, jag tycker verkligen allt det där, men bara inte gällande mig själv. Och det spelar heller inte någon roll

hur mycket jag svälter mig själv, hur många gånger om dagen jag sticker fingrarna i halsen, så går

jag fan bara upp. Tror jag väger runt 62-63 kg just nu.. Hur kunde jag låta mig själv?

Fan. Jag har alltid varit sjukt överviktig, brukade väga 70 kg när jag var 9!. Sedan gick jag när så otroligt mycket,

och vägde 54. HUR kunde jag låte mig själv gå från 54 till 62-63!

Därför känner jag att jag inte förtjänar mat. Det är därför jag får ångest varje gång jag äter.

Något jag verkligen har ångest för är att jag ska till stockholm snart, och gå på konsert och handla kläder.

Jag vill liksom inte handla för ens jag är smal..

Det känns lite som om en parasit håller på att ta över min hjärna. Knuffar ut mig, den jag är och det jag står för,

och jag försöker kämpa emot men det är lönlöst. Att bara få blunda och aldrig öppna ögonen igen skulle vara härligt. Men aldrig livet att jag tänker vara så självisk och lämna mina vänner, min familj, mina djur, och Sally i sticket. Det här är min röra, och dem ska inte få lida för den.

One, 21 guns, lay down your arms, give up the fight..

Hej där. Har inte bloggat på ett tag, har inte riktigt känt att jag behövt.

Dem senaste dagarna har faktiskt varit helt ok. Jag har gjort ganska mycket,

varit i skolan, umgåts med vänner, gått på stan. Har inte hunnit stanna och tänka

särsklit mycket, vilket har varit skönt. Och så har jag inte ätit mycket alls,

och ingenting onyttigt över huvud taget. Känns bra. Och så har

jag inte drömt så mycket mardrömmar heller. Hoppas att jag inte kommer göra det

lika ofta, det har varit så skönt att verkligen få sova dem senaste dagarna.

Fast nu i helgen ska jag inte göra någonting. Är ensam hemma just nu.

Ensam med mina tankar. Jag skärde mig själv på halsen tidigare idag.

Inte för att jag håller på med sådant, men det var liksom..

Det är som om jag har två röster i mitt huvud, och ja, jag vet att det får mig att låta schizofren.

Men rösterna är en andra sidor av mig. Den ena säger åt mig hur ful och äcklig jag är,

att jag inte förtjänar mat för att jag är så fet.. Och den andra säger åt mig att

äta, säger åt mig att plåga mig själv så, för att jag förtjänar det. Det är inte alltid

dem är där, men ibland, som tidigare idag. Och jag ville bara att dem skulle sluta,

att dem skulle hålla käften, så jag skärde mig själv. Och det hjälpte, för

dem tystnade.

Hej på er. Har varit i skolan idag (nähä). Kom precis hem. Känner mig sjuk fast jag inte är det.

Förmodligen för att jag varken ätit eller druckit något alls idag, så jag ska väl försöka hinka i mig lite vatten snart.

Och så fyller min bror 15 idag. Det betyder at jag måste komma på en dum ursäkt till varför jag inte vill äta varken tårta, pizza eller dricka saft.